Här kommer ett utdrag på en bok som jag håller på att skriva (får se om det blir något av den, har nyligen börjat):

Nästa dag var det dags för Lisen att åka hem. Hennes värden var stabila trots att hon kände sig sliten och trött. Läkaren skrev ut antibiotika och förordade vila. Vila? Hur skulle hon kunna vila? Kjell var säkert full, det skulle säkert vara fest hemma när hon kom. Hon kunde glömma vila. Hon fick helt enkelt glömma att denna sjukhusvistelse överhuvudtaget ägt rum. Hon skulle glömma och gå vidare. Allting skulle ordna sig. Trots att hon kände gråten i halsen när hon klev utanför sjukhusentrén så kände hon sig lite hoppfull. Hon hade redan börjat glömma denna hemska helg. I morgon var det måndag och dags för arbetet. Livet skulle rulla på som om ingenting hade hänt. Trodde hon ja. Det här var bara början.