Märkligt egentligen att man lever trots allt man varit med om.

Lovade mig själv någonstans att aldrig någonsin bli som du. Att bli en svikare som du. Att oroa andra i min närhet, att vara egoistisk. Det fanns stunder då jag hatade dig för det du gjorde. Hatade mig själv för att jag stannade kvar. Till slut var jag så trasig att jag inte orkade ta mig framåt.

Nu ser jag allt med andra ögon. Minnena finns för evigt kvar, både de bra men mest de dåliga.

Ser tillbaka då och då men kommer aldrig att utsätta mig för samma rädsla och ensamhet igen. Idag är jag lycklig!