Försöker intala mig själv att inte vara så rädd för framtiden trots att den skrämmer skiten ur mig.

När jag är rädd så försöker jag intala mig själv att det bara är känslor, och känslor är ju inte sanningen. Känslor är enbart gäster på en fest. Man ska våga bjuda in dem och låta dem gå in och ut ur rummet, rummet som är ens själ.

Försöker intala mig att känslan av besvikelse och förtvivlan bara är gäster som är på besök, de kommer att ge sig iväg.

Stundtals känns det som att gästerna tar över, knuffar ut alla andra och förblir sittande. De tar för sig. Dröjer sig kvar länge och ger en panik.

Ikväll ska det inte festas i min själ, nu ska det vara lugnt!