Känner mig tacksam över de vänner jag har. De jag kan prata med nu när livet inte är allt för himla kul.

Livet måste fortsätta. Frågan är bara hur? Fick höra här om dagen att folk uppfattar mig som modig! Är jag det? Kanske finns det lite jävlar anamma i mig ändå. Någonstans. Gäller bara att kunna plocka fram den nu, för jag känner mig rädd. Otroligt rädd.

När livet är mörkt gäller det att hitta små saker som gör att man orkar. Har faktiskt några sådana saker nu.

Ta hand om varann, man vet aldrig när det är försent!