Var med om ett märkligt men samtidigt underbart samtal idag. Plötsligt stod hon bara där. Sa att rökkuren var äcklig.

Frågade mig om jag jobbade där på sjukhuset eller om jag var och besökte någon. Berättade att jag arbetar där. Hon hade tårar i ögonen och jag förstod att hon var anhörig till någon som låg där.

Vi pratade en stund om hennes sambo och hennes egna besök på min klinik. Kände mig så ynklig med mina egna problem. De problem som tynger mig just nu. De är ingenting jämfört med hennes.

Innan hon gick log hon och sa: - Tack för pratstunden, ha en bra dag!

Jag önskade henne lycka till!

Stod kvar en stund och funderade: Mitt liv är här och nu. Framtiden vet jag ingenting om, tur är väl det. Tänker leva fullt ut nu! Jag är inte ensam även om jag förlorat en av mina absolut bästa vänner som jag någonsin haft. Är tacksam över att jag lever och mår bra!

I morgon är en ny dag som jag längtar till! Det må vara stormigt nu men det kan inte regna för evigt!