Nu kom den, känslan av ensamhet. Känner mig riktigt ensam och rätt så nere. Inte så att jag gråter. Än.

Meningslösheten gnager inombords. Mörkret tätnar utanför. När blir det ljust igen? Saknar tålamod. Vet ju att någonstans väntar solen på mig. Vägen dit är dock krokig och brant.

Tankarna på dig mal i mitt huvud. Vill vara så jävla arg, då är det som skönast. Ilskan får mig att blicka framåt, glömma. Vill bli fri. Fri i själen och hjärtat.

Önskar jag kunde se sanningen, precis som den är. Acceptera och gå vidare. Den finns där för det mesta. Sanningen som svävar förbi och visar sig en kort stund. Vill att den stannar, landar i mitt hjärta också.

Hade allt, förlorade allt. Gråter nu. Det lättar.

Allt var för bra för att vara sant. Kände det ett flertal gånger. Varför skulle någon som du ens någonsin vilja vara med någon som jag? Det var en illusion. En dröm som övergick till en marddröm.

Vet att jag en dag kommer att blicka tillbaka och känna mig stolt och stark. Stark som fortfarande står här. Stolt över att jag är jag.

Önskar bara tiden kunde gå fortare! Tänk om framtiden var idag!