När jag vaknar finns du där. Det sista jag tänker på när jag somnar är du.

Packar undan minnena, packar upp. Allt påminner om dig.

Gråter en skvätt för att det gör ont, för att sanningen hunnit ikapp och jag känner mig sviken.

VET att det aldrig blir som förut, inte ens som under hösten. Tveksamt om du ens är min vän.

Minnena gör ont men jag låter dem stanna i tankarna en kort stund, en dag kan jag nog se tillbaka och vara glad över det som varit. Vara glad för all den kärlek jag fick.

Andra dagar känner jag mig oslagbar och stark. INGENTING kan såra mig. Känner mig tillfreds och har accepterat.

Sedan kommer mörkret som drar ner mig. Detta eviga mörker, vad jag är trött på den.

Straffar mig själv genom att inte äta, känner så väl igen detta från förr. När det är så känns det som att jag ingenting är värd.

Saknar ditt skratt och din varma famn, stundtals är även det ok. Tittar tillbaka och kan bli arg och känna mig så sviken.

Tiden läker alla sår sägs det, försöker ge det tid. Måste bli hel igen och hoppas av hela mitt hjärta att jag blir det snart.

Vill inte gråta mer, inte känna mig sviken. Vill känna frid.

Under en längre tid var du mitt liv, min värld. Mitt stöd, mitt ALLT! På några timmar rycktes allt ifrån mig. Känns verkligen inte rättvist.

En dag i taget får jag fortsätta och förhoppningvis skiner solen även på mig snart!