Sovit som en kratta i natt. Vaknat flera gånger i panik. Det som finns på näthinnan när jag vaknar är kramen, den sista kramen innan du gick. När jag inte kunde sluta gråta. Den känns så himla sorglig.

Måste samla mig och orka jobba de återstående 5 veckorna. Hur det ska gå till vet jag inte. Får inte bryta ihop nu. Jobbet först. Gråta kan jag göra hemma. Äta gör vi sen, någon gång.

Villkoren är ändrade, spelreglerna nya. Det gäller bara att anpassa sig.