Jag är jag. Jag känner mig verkligen som den jag vill vara. Den jag önskade jag var för många är sedan när jag var vilsen och så fruktansvärt rädd. Rädd för allting, rädd för att bli sviken, rädd för att dö, rädd för att inte vara till lags. När nästintill allting kretsade kring min rädsla för att inte räcka till eller vara bra nog.

Idag känner jag mig stark. Känner att jag lever. Tar dagen som den kommer. Har inte så många krav på hur saker och ting ska vara.

Känner mig modig som vågar. Vågar vara ledsen och t o m tårögd. Vågar glädjas och skratta, skratta från hjärtat och känna att allting löser sig.

Oron över framtiden har släppt mycket. Jag har ingen aning om vad som händer, vilka jag möter på min väg. En sak är jag säker på i alla fall: Jag är inte ensam!

Känner mig hoppfull och nyfiken!

Livet är härligt!