Idag mår jag bra. Lite tunga tankar som sitter i. Ser de sjuka patienterna och tänker på deras öden. Samtidigt tacksam över att jag överlevt och finns kvar. Känner en enorm tacksamhet och glädje över det.

Livet är fint. Allting går inte som jag vill men tar det hela med ro. Oroar mig mycket mindre nu än förut, känner mig lugn. Framför allt finns också hoppet där inom mig.

Avslutar med denna mening: The hardest thing in life is knowing you done all you could, but it still wasn't enough!