Känslan från igår kväll känner jag så väl igen. Det är så det börjar. Sakta, sakta går det utför. Trött säger du. Allt var förgäves. Jag försökte verkligen. Gjorde mitt bästa (bästa som jag kan under de här förutsättningarna). Börjar nästan gråta här på tåget när jag skriver det här. Det gör ont i hjärtat. Känner mig så dum och bortgjord. Vad trodde jag egentligen?! Hur dum kan man vara?

Vet inte var jag ska ta vägen? Om ens bästa inte räcker? Vad gör man då?

Den här dagen blir lång. Får se hur den slutar.....