Kjell lade på och Lisen hörde endast pip i luren. Hon brast i gråt. Nu ville hon inte vara med längre. Hon låg i den obekväma sjukhussängen och grät och grät. Till slut måste hon ha somnat för det var mörkt ute när hon slog upp ögonen. Först visste hon inte var hon var men blev snabbt medveten om att det var ett sjukhus hon var på. Lukten, den sterila lukten och ljudet av maskiner som bara finns på sjukhus, det vara det som gjorde henne säker på att hon inte var hemma.

Vag sägs?

Det är så tråkigt väder fortfarande. Kan det inte bli lite sol?

Idag har jag jobbat. När jag kom hem var jag helt slut. Sov nån timme med älsklingen och nyss åt vi skräpmat. MUMS!

I morgon blir det Plantagen, ska bli riktigt skoj!

Vill att det skall vara så här:

Nästa dag var det dags för Lisen att åka hem. Hennes värden var stabila trots att hon kände sig sliten och trött. Läkaren skrev ut antibiotika och förordade vila. Vila? Hur skulle hon kunna vila? Kjell var säkert full, det skulle säkert vara fest hemma när hon kom. Hon kunde glömma vila. Hon fick helt enkelt glömma att denna sjukhusvistelse överhuvudtaget ägt rum. Hon skulle glömma och gå vidare. Allting skulle ordna sig. Trots att hon kände gråten i halsen när hon klev utanför sjukhusentrén så kände hon sig lite hoppfull. Hon hade redan börjat glömma denna hemska helg. I morgon var det måndag och dags för arbetet. Livet skulle rulla på som om ingenting hade hänt. Trodde hon ja. Det här var bara början.